Hen - ett vuxenperspektiv?

Jag har svårt att förstå den provokation olika personer känner inför pronomen hen. Den senaste tiden har det skrivits debattinlägg i tidningar och det har diskuterats på nyheterna. Till och med politiker har börjat uttala sina personliga åsikter om frågan. Folk är upprörda för att hen skulle förneka barn att vara "pojke" eller "flicka". Maud Olofsson kommenterade i Svenska Dagbladet "Man riskerar att skapa barn som inte kan känna trygghet i sin identitet eftersom ens egna föräldrar inte bejakar den man faktiskt är, nämligen pojke eller flicka". Jag tolkar dessa uttryck som att det i det lilla verkar finnas en rädsla och en ovilja mot att se utanför sin egen trygga identitet eller kanske ett hot mot den, och att det är viktigare att fasthålla denna till varje pris än att språk och samhällsutveckla för att minska diskriminering i stort. Trygghet, barns trygghet att skapa sin identitet brukar det tryckas på utan någon som helst analys av vad trygghet innebär för olika personer, att begreppet trygghet också är färgat av olika normer.

I förra veckan deltog jag och min goda vän Yona Kimhi som också arbetar i förskolan på en genusnätverksträff här i Malmö arrangerat av genuspedagogerna på FoU (Forskning och Utveckling). Jag och Yona pratade om vårt synsätt på normkritisk pedagogik och om hur vi tänker kring pronomen hen och barn som är trans eller lever i en stjärn/regnbågsfamilj. I diskussioner kom det fram att flera pedagoger tyckte att pronomen hen var onödigt eftersom de själva inte kände sig otrygga i sin könsidentitet som hon eller han. De uttryckte också en oro att om vi började använda hen som pronomen så skulle vi sluta se att det finns en könsmaktsordning. Det uttrycktes också att detta att använda hen var utifrån ett vuxenperspektiv.

Mina svar till dessa tankar är att, först och främst, även om det var så att jag som pedagog skulle identifiera mig med en könsidentitet som faller inom normen och känna mig trygg i denna så måste jag i mitt arbete kunna se att detta är ett privilegium som inte är förunnat alla. Dessutom finns det en problematik med pronomen hon och han då de är förknippade med könsattribut och könsnormativa egenskaper vilket hindrar oss att behandla barn utifrån läroplanens riktlinjer. Det kanske kan kännas onödigt med pronomen hen för en cis-person som redan känner sig inkluderad i hon eller han, men vi måste se utanför det. På genusnätverksträffen medverkade en pedagog som har finska som modersmål, för hen kändes det inte alls konstigt att använda hen som pronomen eftersom det är naturligt i finskan. På frågan om hur en ska kunna veta könet på den en pratar om ifall en använder hen, svarade hen att det är ju faktiskt bara att säga om det är en pojke eller flicka ifall det är viktigt i kontexten.

I den fråga om pronomen hen kommer göra att vi slutar se att det finns en könsmaktsordning tycker jag att vägran i att använda pronomen hen är en del i att inte se att det finns en könsmaktsordning. Sen handlar inte hen om att minska medvetenheten om maktstrukturer i samhället, det handlar om att öka den. I vissa fall är det inte viktigt att nämna könet på personerna vi pratar om, i de fall det är viktigt finns det andra ord än pronomen för att benämna kön.

Till sist, är användandet av pronomen hen bara utifrån ett vuxenperspektiv? Till detta vill jag ställa en motfråga - vad av det vi lär oss som barn, som vi fostras in i är inte från ett vuxenperspektiv? Utifrån ett vuxenperspektiv blev jag uppfostrad som flicka, heterosexuell, och tvingades att äta kött. Detta fick mig att må dåligt och skapade en massa olika destruktiva beteenden. Om vi utifrån ett vuxenperspektiv skapar en mer tillåtande tillvaro att som barn själv få utforska sin identitet, hur kan det vara dåligt? Pronomen hen handlar inte om att förvirra eller skapa en kaosartad tillvaro, det handlar om att vi idag vet att barn/ungdomar och vuxna mår dåligt av de könsnormer som vi idag uppfostras in i. Barn och ungdomar som bryter mot normerna ligger i betydligt större riskzon för självmord och självskadebeteende än de barn/ungdomar som faller inom normen. Att använda pronomen hen innebär att skapa en situation där alla är inkluderade, såväl cis-personer som trans-personer. Kanske kan detta i sin tur leda till att ex barn inte känner sig så hetsade i att leva upp till förväntningar att uppfylla en roll som flicka eller pojke utan mer kan slappna av i att hitta sin identitet som människa.

Jag skulle vilja vända på Maud Olofossons uttalande i fråga om vad varje dag händer när vi nu fortsätter att med naglar och klor håller fast i att endast använda pronomen hon/han:
Vi riskerar att skapa barn som inte kan känna trygghet i sin identitet eftersom ens egna föräldrar inte bejakar den en faktiskt är, nämligen först och främst - en människa.